The vanishing newspaper, papperstidningens död – eller?

I veckan var det Daytona Sessions Vol 1 och jag pratade under rubriken ”The vanishing newspaper – Hur ska de gamla mediehusen se till att spela någon som helst roll 2012?” Det har väckt lite uppmärksamhet och en del bloggar refererar dragningen. Daytona sammanställer både presentationen och inspelningen (inklusive avslutande Q&A). Men ändå, jag inser att jag måste ta det ett varv till och försöka stolpa upp vad det är jag säger. Så här.

Bakgrunden och problemet. Det är svårt att inte inse att den prenumererade morgontidningen har problem. Det finns gott om tecken. Det är bara att studera branschpressen, att kika på siffrorna, att se sig omkring och notera att allt fler tidningar ligger ”oöppnade” i pappersinsamlingen. Men några tecken är starkare än andra, ett antal exempel.

  • Economist gör ett specialtema (och en fantastisk etta) under rubriken ”Who killed the newspaper” (#7)
  • Philip Meyer skriver boken ”The vanishing newspaper” som jag lånar titeln från. I den förutspår han att den sista tryckta tidningen lämnas till återvinning i april 2040. (#8)
  • Det finns ingen brist på egna, hårda siffror som tydligt visar hur illa det är ställt i sverige. Med det här tempot lär vi inte trycka betalda morgontidningar i 33 år till. Jag visade tex hur en typisk tidning minskat sin hushållsteckning från 76% till 58% på bara 15 år. (#9)

Lösningen i stort (eller, varför problemet inte är ett problem). Framför allt måste vi, mediehusen, inse att vi inte är i pappersbranschen. Genom att kombinera flera kanaler har vi idag fler läsare än någonsin (#10). Läsare kan översättas till räckvidd, som ett tag till iaf, är en av de viktigare valutorna vid köp av medieutrymme (#11).

Erkänner vi sedan att prenumerationspengen i princip går oavkortat till att bekosta tryck och distribution så kan vi sluta hänga upp oss på betald i ”betald morgontidning” som något extra fint. Det har alltid varit annonserna som bekostat vårt innehåll. Alltså är det annonspengen vi ska fokusera på (för lösnummer-produkter är bilden så klart mer komplicerad).

Man kan säga att vår uppgift är att fylla en arena med så många läsare som möjligt och sedan hyra ut plats på scenen till annonsörerna. Om vi samlar ögon på arenan genom en webbsajt, en gratistidning eller en mobiltelefon spelar ingen roll (#12). Det gäller bara för oss att fortsätta vara relevanta och dra publik.

Och så här ska vi fortsätta vara relevanta. Till att börja med kan vi konstatera att tidningen fortfarande har en viss ”glow”. Det är lite extra att bli publicerad i tidningen. Titta tex så härligt glad Beata Wickbom är över SIME-bilagan i SvD. Det ska vi utnyttja så länge vi bara kan. Genom att sockra med pappret så fortsätter vi dessutom att bygga de produkterna som något speciellt. En win-win situation – där gamla och nya medier ger tillbaka till varandra .

Sedan bör vi utan att lägga någon tyngre värdering i frågan inse att framtiden är digital i huvudsak. Det behöver inte betyda att det inte finns plats för pappersprodukter (jag älskar varje stund med Economist på papper), bara att vi måste erkänna att vi inte kommer undan det digitala. Och att det sker en strålande utveckling på den fronten, som mer än väl kompenserar för det vi förlorat i räckvidd för papperutgåvan (#15).

Därför spelar vi roll även om fem år. Fem enkla punkter (#17, #18) kan definieras som våra USPar i en föränderlig värld. Känns de alldeles för förenklade så hugg till så snackar vi vidare.

  • Vi kan sälja. Med hundratals års närvaro på den lokala marknaden finns det ingen som kan sälja som vi. Säljarna måste börja tänka om bara – de är också alldeles för mycket papperskramare. Men potentialen finns och vi ser att det börjar hända saker. Digitala mediers intäktsökningar på 50% årligen blir snart stora pengar.
  • Vi har räckvidden. Bara inom Mindpark-gruppen har våra sajter en veckoräckvidd på drygt 750.000 unika besökare och det ökar i rasande tempo. Det är en rejäl kraft. Kombinerat med våra övriga produkter når vi verkligen a shitload of people.
  • Vi har en kompetens. Våra tidningshus är rasande duktiga på journalistiskt arbete. Kan vi bara skruva till det så att vi lyckas kombinera den kompetensen med de nya tidernas medie-konsumtion och produktion så kommer det att rocka.
  • Vi har fattat att vi inte fattar. Insikten om att det finns en värld utanför tidningshusen har börjat komma smygande. Rupert Murdoch köper mySpace och fem tidningshus bestämmer sig för att lägga en del av utvecklingen utanför husen.
  • Vi har stålar. Även om det larmas om sjunkande vinster och sparkrav så finns det fortfarande rejäla krigskassor. Den samlade svenska dagspressen gör 2006 ett nettoöverskott på fantastiska 2.185 miljoner. Alltså, en vinst på över 2 miljarder. Det är mycket pengar om man sätter dem i arbete utanför husen.

Men det finns en fråga som är viktigare än allt annat. Vi måste sluta kriga. Som om det inte vore illa nog med att etablerade medier tycker bloggarna är trams och att unga coola internetkillar idiotförklarar alla gamla tidningsmäniskor – man krigar internt i husen också. På ena sidan de som tycker det är den egna webbens fel att upplagan sjunker och på andra sidan webbfolket som menar att fienden finns utanför huset. Så är det såklart.

Men samtidigt måste vi hitta vännerna utanför huset. Alla smartskallar där ute som vill jobba med oss och våra unika fördelar och möjligheter – hör av er!

honeypot

Några andra bloggar om dragningen: Citizen Media Watch, Disruptive, Next generation internet, Månhus, mer Månhus, Södergren, din blogg?

Alltid bra läsning på det här området: Martin Jönsson, SvD som nu senast tipsar om boken ”-30- The collapse of the great american newspaper”.

8 thoughts on “The vanishing newspaper, papperstidningens död – eller?”

  1. Tack för bra analys, håller med.
    Nyckelmeningen är “Framför allt måste vi, mediehusen, inse att vi inte är i pappersbranschen. ”

    Märkligt att det är så få printmediahus som fortfarande inte insett detta och låter denna insikt genomsyra hela verksamheten!

    Reply
  2. Tack för bra analys, håller med.
    Nyckelmeningen är “Framför allt måste vi, mediehusen, inse att vi inte är i pappersbranschen. ”

    Märkligt att det är så få printmediahus som fortfarande inte insett detta och låter denna insikt genomsyra hela verksamheten!

    Reply

Leave a Reply